Inlägg 30

Vet ni hur det känns att sakna någon som man egentligen inte vet vem det är? När man kan ligga och tänka på samma person flera timmar innan man somnar och bara önska att personen ska ligga brevid en när man vaknar nästa morgon med armarna runt sig. Jag blir alldeles varm i kroppen av att tänka på det, samtidigt som jag tvekar. Tänk om allting bara är på låtsas? Jag menar, tänk om det är helt annorlunda när man ses. Tänk om jag inte alls kommer ha samma tankar då. Jag blir lite rädd när jag tänker på det, för samtidigt vet jag ju att det inte fungerar hur mycket jag än villvillvill försöka. Jag är rädd för att bli lämnad igen, sårad och bortglömd. Att säga att jag inte kommer att bli det är en lögn, någon gång går man ju vidare från sina små tonårsförälskelser.

Om jag ändå kunde fråga utan att få det förutsägbara och självklara svaret som endast gäller för högst ett år, utan det mer långsiktiga och ärliga svaret. Det känns så … jag vet inte vad det känns. Jag vet bara att ingen av oss verkar vilja inse vad allt handlar om. Typ mer att vi ska ses och sedan händer det som händer efteråt. Vad som än händer hoppas jag åtminstonde att ingen vänskap kommer att förstöras.

55 dagar kvar.