Inlägg 423 – Inspiration, vart?

Känner att det fattas inspiration inom mig för stunden. Dagarna går mest ut på att jobba, sova på bussen, äta, prata med Roy och sova i sängen förstås. Borde ta mig tid att göra annat egentligen, antar att det är latmasken i mig som håller mig tillbaka.

Jag saknar skrivandet, funderandet, läsandet, skapandet, kreativiteten. Har en hel hög med böcker som jag knappt öppnat, tavlor som väntar på att bli målade och klänningar som väntar på att bli skapta. Kommer jag någonsin ta mig tid för allt detta igen?

Har utöver min nedstämdhet luskat runt lite i vad som gäller kring visum i EU-länder och så, förstår i princip ingenting. Tror jag måste vända mig till en ambassad eller så för att få information, vilket vore rätt bra att kolla upp nu med tanke på att jag inte har en aning om när jag kommer åka iväg. Om någon råkar halka in här och vet hur det ligger till får man gärna lämna en liten kommentar.

Nu ska jag rikta min koncentration på annat. Puss på er.

Detta längtar jag efter. Snart är det söndag!

Inlägg 422 – Dalande humör

Denna vecka är snart slut, känns som jag väntat i år och dar. Behöver en viss Roy här, kan knappt vänta till söndag när han kommer till Skavsta! Tre veckor tillsammans, hoppas att det inte kommer få oss att gå under. Det är ju så med förhållanden, är man inte van att vara tillsammans så mycket blir det nästan en plåga när man ses för mycket.
Distans behöver vara distans ibland på något sätt, även om man längtar till att kunna spendera så mycket tid som möjligt tillsammans senare i framtiden. I och för sig kommer det nog vara lite skillnad nu jämfört med i vintras när jag var i Holland i tre veckor, i jämförelse med den vistelsen så var vi båda lediga. Denna gången jobbar jag 40 timmar/veckan medans han spenderar massa tid med mina föräldrar.
Med andra ord tror jag nästan mer på att Roy och mina föräldrar kommer vara trötta på varandra än vad jag och Roy kommer vara.

Hur som helst, jag känner att jag behöver sova. Humörsvängningarna tär rätt mycket nu för tiden.
Vi hörs väl av mer någon annan gång, förhoppningsvis innan Roy anländer. Puss.

Inlägg 421 – Funderingar i nattmörkret

Varför gör jag aldrig som planerat? Det ser fortfarande ut som ett bombnedslag i min lilla håla till rum. Jag ser resväskan gapa halvfull, vill interiktigt plocka ut det sista. Väskan ger en känsla av att jag ska åka snart igen, även fast jag inte har någon resa inbokad eller fundering på när jag ens kan dra iväg. Det känns som att det kommer bli körigt det kommande halvåret, även om jag inte ens kommer plugga på halvtid så att säga. Sedan är det väl tänkt att Roy kanske kommer hit över jul och nyår, med tanke på att jag redan firat med hans familj en gång.

Vad gör man om man vet att någonting är fel, men inte kan sätta fingret på vad? Man känner att allting har ändrats, samtidigt som man inte kan förklara hur det var förut. När vet man att det är dags att släppa taget om något, och när vet man att man behöver hålla i det hårdare än någonsin? Jag har haft funderingar idag och känt mig rädd, jag är inte riktigt sams med mig själv. Har knuffat omkring tankarna lite, försökt se saker ur andra perspektiv för att komma fram till någonting vettigt. Det finns ingen anledning att såra någon, det har aldrig funnits, så varför är jag rädd? Under en lång tid har jag inbillat mig själv att jag skulle klara mig på egen hand om jag behövde. Idag insåg jag att klara mig på egen hand är något av de sista sakerna jag klarar av. De senaste åren har det alltid funnits någon där i någon form, från pojkvän till ex till flört till nära vän.
Vi alla behöver en stadig axel att luta sig emot, för det egna psyket skull. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så, det sociala är en viktig del i människans liv. Jag vet inte om jag är värst stadig att luta mig emot, men jag vet att jag försöker mitt bästa i många situationer.

Är det bara jag, eller är det jobbigt att förstå att man inte behöver göra så mycket för att räcka till för någon annan? Många gånger har jag fällt tårar över känslan att inte räcka till, och minst lika många gånger har människor omkring mig försökt övertala mig det motsatta. För mig känns det alltid som att andra ställer upp mer på mig än vad jag ställer upp på dem.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på en händelse på tågstationen i Gävle för några år sedan. Jag väntade på en kompis som skulle anlända från Falun, hade väntat ett tag(tidspessimist som jag är) på bänken som står utanför Pressbyrån. Människor i alla storlekar och former rusade fram och tillbaka, ut och in, hit och dit. Som alltid smög även de hemlösa runt bland ”de vanliga”, som i sin tur gjorde sitt bästa för att ignorera.
Bredvid mig sätter sig en äldre man, har svårt för att sätta någon ålder på honom, men jag minns att jag genast ville resa mig och gå. Ändå stannade jag där på bänken, stirrade rakt fram och hoppades på att min vän skulle komma. Mannen bredvid mig luktade illa, blandning mellan alkohol och urin. Efter en kort stund börjar han prata med mig, frågar om mitt namn och ålder och berättade om allt möjligt kring honom. Av någon anledning svarade jag honom, människorna som passerade tittade konstigt på mig som pratade med ”en sån där”. Vi kanske bara satt där i ett par minuter och upprepade samma meningar om och om igen, men det kändes ändå som en lång stund för mig. Jag var rädd samtidigt som jag fick för mig att denne man kanske skulle må bättre, om så bara för en liten stund, bara han fick prata av sig lite. Någonstans inbillade jag mig att han kände någon form av lättnad att någon lyssnade, han såg lättad ut fram tills min kompis kom in på stationen och hälsade på mig. I det ögonblick min kompis hälsade drog sig mannen tillbaka och stängde igen sig.
Jag kände att jag räckte till för någon helt okänd som jag egentligen inte ens ville sitta bredvid. Nu när jag tänker på det borde den händelsen vara tillräcklig för att jag ska inse att jag räcker till för alla i min närhet, bara jag tror på mig själv. Eller?

Inlägg 420 – Äntligen helg!

Rebecca kommer snart, därför ska jag fatta mig kort. DET ÄR ÄNTLIGEN HELG! Trots mina två sjukdagar känns det underbart med helg, känner mig helt slut ärligt talat. Vad ska helgen bestå av då? Jo, som sagt kommer Rebecca nu och sällskapar lite, sedan ska jag försöka plocka ordning på rummet under helgens gång. Godis ska jag äta med, ska ju ha min älskade godisdag!

Men nu ska jag, öh, vänta på Rebecca. Vi hörs!

Inlägg 419 – Vila är bästa medicinen!

Efter två dagars sängliggande tänker jag trotsa min rädsla för magproblem, imorgon åker jag iväg till jobbet igen! Har inte haft ont idag, utöver hemsk mensvärk som kom fårn ingenstans, och varit rätt pigg jämfört med gårdagen och dagen innan dess.

Det jag ser fram emot nu, ja det är att Roysi kommer hit den 26e. Känns som att dessa jobbiga dagar har fått mig att inse hur rädd jag är när det händer något och han inte är i närheten.
Har även insett att det vore bra att besöka en doktor och diskutera detta kring lilla magen, utifall det skulle vara någonting. Kan inte vara något dödligt eller något, men är det något som uppkommit efter mitt stressiga skolår och så … ja då vill jag gärna veta det istället för att undvika massa god mat. Känner att jag inte vill äta mos/makaroner och kokt korv i flera veckor.

Önska mig lycka till. Puss.

Inlägg 418 – Magproblem igen

Blev dålig igår på jobbet, var nära på att kräkas på en av mina arbetskamrater och hade allmänna problem med magen. Ändå tvingade jag mig själv att stanna kvar på jobbet, ringde pappa när det var en liten stund kvar av dagen och bad honom hämta mig. Hade jag satt mig på en buss hade jag kunnat lova er att jag inte överlevt länge!
Stannade en omgång hos mormor för att kunna klara resten av resan hem, kände mig mest åksjuk hela vägen och undvek att ha ögonen öppna.
Vet fortfarande inte vad det är för fel på mig, smärtan i magen(notera: samma smärta som uppkom i Holland) är borta men inte bubblet man hör dovt från magen och tarmarna. Inte mått speciellt illa idag heller, vilket kan bero på att jag inte ätit mer än youghurt och banan innan mamma kom hem från jobbet.

Har lyckats peta i mig lite mos och kokta korvar, och hittills märker jag inte av så mycket dåligt. Vet inte om jag stannar hemma från jobbet imorgon heller, känns som det vore en bra idé att stanna hemma faktiskt med tanke på att jag inte vet vad det är för fel på mig. Vill inte smitta någon i onödan liksom.
Jaja. Puss.

Inlägg 417 – Bara en tanke angående HVT3A

Okej, ingen var intresserad att avslöja vart ni kommer ifrån. Okej. ;D

Sitter och tittar igenom bilderna från studenten, alldeles gråtfärdig. Jag har knappt tänkt på att klassen splittrats sedan den dagen, det har varit så mycket annat. Inte förrens idag, nästan en månad efter studenten, förstår jag hur mycket jag redan saknar alla. Har bara träffat en tjej sedan den 12 juni och inte ens då tänkte jag på att vi inte kommer sitta i samma klassrum denna höst.
Jag saknar verkligen alla, och då menar jag varenda kotte, även de i klassen som jag aldrig pratade med så mycket. Jag vet inte ens vad resten av klassen ska göra till hösten, medan jag själv ska plugga på halvtid eller något och kombinera det med jobb. Vilka kommer flytta härifrån, vilka kommer plugga vidare, vilka har redan fått jobb?

Vi har blivit vuxna nu tjejer, har tanken slagit er med? Alla dessa år tillsammans, tänk så mycket vi har gått igenom. Jag blir mörkrädd av tanken på att inte få ha mentorstid med er och Malin igen.
När jag började i HVT3a hösten 2006 var jag rätt säker på att jag inte skulle passa in i klassen alls. Jag började redan tänka på hur det skulle bli om jag gick till SYV och be om att få byta, och om jag skulle få gå kvar i Gävle med tanke på att jag bodde i en annan kommun och dåtidens regler. Var inte ensam om tanken fick jag reda på senare, så gott som alla i klassen hade samma tanke.
Jag började i en helt ny skola i en stad där jag inte kände någon, jag var lantistjejen som efter 16 år fortfarande inte visste vad foundation, kajal och puder var till för. Jag satt där i gympasalen P1 Polhemsskolan med min körtelfeber(som jag inte visste om vid det tillfället) och var till hundra procent säker på att jag skulle bli den som satt i ett hörn ensam utan någonting att säga i tre år. På bussen hem var jag tårögd, samtidigt som jag fick samtal från en läkare som sa att jag hade kötelfeber och sa att jag borde vara sängliggandes i några dagar, eftersom viruset spridit sig till lungor, njurar och lever. Kommer fortfarande ihåg hur förvånad han lät när jag berättade att jag redan klarat av en skoldag utan större problem. Vilket som, det hör inte hit.

Jag gav klassen en till chans, och en chans till, och en chans till. Största delen till alla chanser var att slippa Högbergsskolan i Tierp faktiskt om jag ska vara ärlig. Alla dessa chanser, gjorde att jag nu tre år senare sitter och gråter över att vi förmodligen aldrig kommer ses i samlad trupp igen. Ni har gjort så mycket för mig, mer än ni anar, och jag hoppas att det kommer ta mindre än 5-10 år innan vi ses igen. (även om jag som bekant aldrig är den som är bra på att anordna saker, vilket bör noteras)

Det finns människor från klassen som satt djupa spår hos mig, som jag alltid kommer att minnas. Anna, Emma, Tässan och Martina är de första jag kommer att tänka på. Jag vågar säga att ni är några av de som gjort att jag har ändrat mycket på mig, till det positiva. Jag har lärt mig mycket av er på olika sätt, från att respektera, till att släppa loss, till att bry mig om, till att försöka göra mig hörd. Och jag vet att ni har lärt er minst lika mycket från klassen, oavsett vilka det är som ni alltid kommer att minnas.

Det var egentligen bara en liten sak jag ville säga, men insåg att det inte skulle vara tillräckligt. Vilket som tror jag att ni förstår vad jag menar.
HVT3A – Tack för allt.

Detta kommer jag garanterat minnas som en av de bästa dagarna av mitt liv.
Och det tacke vare er.

Inlägg 416 – Nyfiken

Även om jag inte bloggar varje dag numera tittar jag dagligen på hur många läsare jag har. En del läsare blir slussade hit från Google, oftast efter att ha googlat på olika saker som har med stjärntecken och lejon att göra, andra vet jag inte alls vart dom kommer ifrån. Därför tänkte jag, oavsett hur ni hittat hit kan ni väl skriva hur det kommer sig? Vore intressant bara ändå, Nicke Nyfiken som jag är.

Jobbet går bra, Gävle drunknar och mitt humör känns lite bättre jämfört med igår. Det är två veckor och några dagar kvar tills Roysi är tillbaka i Sverige igen, då lovar jag att jag ska vara på bättre humör 24/7, även om det betyder att jag knappt bloggar alls.
Sommar = Bloggtorka.

Sova nu, det börjar bli sent även om det är för ljust för mig ute. Puss.

Inlägg 415 – God natt världen

Inte på humör längre, försöker ändå verka glad. Känns som att jag glider isär, vet inte vart jag har mig själv längre. Jag saknar och saknar, ändå var det mitt eget val att ge mig av igen.
Det är svårt att hålla tillbaka, det svider i ögonen. Jag hoppas någonstans att vi ses snart igen, och att du då fortfarande har öppna armar. Det jag skrev sög rent ut sagt, läst igenom det miljoner gånger nu och ser bara saker jag borde ha skrivit mer om. Jag önskar att jag hade skrivit en bok eller så, utan alla grammatiska fel och konstiga formuleringar förstås.

Men det är försent nu, det jag skrev är skrivet och hur det tolkades vet jag fortfarande inte. Jag har aldrig förväntat mig ett svar, ändå drömmer jag drömmer om det nästan varje natt. Ett mail jag inte kan öppna, hur mycket jag än klickar och slår på datorn. Antar att det bara är önsketänkande, för innerst inne vet jag att du inte är en sådan som svarar, om det nu inte råkar vara viktigt. Du accepterar, blinkar några gånger och skuttar vidare.

Jag vill krossa dig. Helvete, jag vill kunna såra jag med, utan att såra mig själv.
Du är borta hoppas jag, eller är det jag som är borta? Jag svamlar, borde sova egentligen. Jobbet kallar igen, dagarna plågar mig med tankar om dig precis som förr. Det finns inget ställe som påminner mig så mycket om dig som den arbetsplatsen, och då har du ändå aldrig varit där. Resten av min lilla värld är städad och ren, men denna fläck går inte bort.

Jag borde ge mig av så fort som möjligt, mitt nya liv kallar och jag lider av att kämpa emot.

Och till resten av världen som inte har en aning om vad jag surrar om: Jag mår bra, jag är trött och deprimerad bara. Ta inte er av min skit, hade jag haft papper och penna hade inte detta inlägg funnits.
Puss.

Inlägg 414 – Guess what?

Har varit död ett tag, och tänkte faktiskt vara död ett tag till. Tar ett tag att anpassa sig till vardagen igen förstår ni. Hemma runt denna tiden igår, var bara att kolla upp busstider och kasta sig i säng innan klockan ringde igen. Slut på semestern med andra ord.

Blöder lite näsblod, som alltid när jag börjar jobba av någon anledning. Sjukhuslukten tar väl kol på mig eller något, eller om det är damm. Hursom, jag hoppas att dessa tre veckor kommer gå lika fort som denna dagen gått. Nu är det nog dags att dregla lite på kudden, klockan ringer snart igen.

Puss.