Inlägg 415 – God natt världen

Inte på humör längre, försöker ändå verka glad. Känns som att jag glider isär, vet inte vart jag har mig själv längre. Jag saknar och saknar, ändå var det mitt eget val att ge mig av igen.
Det är svårt att hålla tillbaka, det svider i ögonen. Jag hoppas någonstans att vi ses snart igen, och att du då fortfarande har öppna armar. Det jag skrev sög rent ut sagt, läst igenom det miljoner gånger nu och ser bara saker jag borde ha skrivit mer om. Jag önskar att jag hade skrivit en bok eller så, utan alla grammatiska fel och konstiga formuleringar förstås.

Men det är försent nu, det jag skrev är skrivet och hur det tolkades vet jag fortfarande inte. Jag har aldrig förväntat mig ett svar, ändå drömmer jag drömmer om det nästan varje natt. Ett mail jag inte kan öppna, hur mycket jag än klickar och slår på datorn. Antar att det bara är önsketänkande, för innerst inne vet jag att du inte är en sådan som svarar, om det nu inte råkar vara viktigt. Du accepterar, blinkar några gånger och skuttar vidare.

Jag vill krossa dig. Helvete, jag vill kunna såra jag med, utan att såra mig själv.
Du är borta hoppas jag, eller är det jag som är borta? Jag svamlar, borde sova egentligen. Jobbet kallar igen, dagarna plågar mig med tankar om dig precis som förr. Det finns inget ställe som påminner mig så mycket om dig som den arbetsplatsen, och då har du ändå aldrig varit där. Resten av min lilla värld är städad och ren, men denna fläck går inte bort.

Jag borde ge mig av så fort som möjligt, mitt nya liv kallar och jag lider av att kämpa emot.

Och till resten av världen som inte har en aning om vad jag surrar om: Jag mår bra, jag är trött och deprimerad bara. Ta inte er av min skit, hade jag haft papper och penna hade inte detta inlägg funnits.
Puss.