Inlägg 417 – Bara en tanke angående HVT3A

Okej, ingen var intresserad att avslöja vart ni kommer ifrån. Okej. ;D

Sitter och tittar igenom bilderna från studenten, alldeles gråtfärdig. Jag har knappt tänkt på att klassen splittrats sedan den dagen, det har varit så mycket annat. Inte förrens idag, nästan en månad efter studenten, förstår jag hur mycket jag redan saknar alla. Har bara träffat en tjej sedan den 12 juni och inte ens då tänkte jag på att vi inte kommer sitta i samma klassrum denna höst.
Jag saknar verkligen alla, och då menar jag varenda kotte, även de i klassen som jag aldrig pratade med så mycket. Jag vet inte ens vad resten av klassen ska göra till hösten, medan jag själv ska plugga på halvtid eller något och kombinera det med jobb. Vilka kommer flytta härifrån, vilka kommer plugga vidare, vilka har redan fått jobb?

Vi har blivit vuxna nu tjejer, har tanken slagit er med? Alla dessa år tillsammans, tänk så mycket vi har gått igenom. Jag blir mörkrädd av tanken på att inte få ha mentorstid med er och Malin igen.
När jag började i HVT3a hösten 2006 var jag rätt säker på att jag inte skulle passa in i klassen alls. Jag började redan tänka på hur det skulle bli om jag gick till SYV och be om att få byta, och om jag skulle få gå kvar i Gävle med tanke på att jag bodde i en annan kommun och dåtidens regler. Var inte ensam om tanken fick jag reda på senare, så gott som alla i klassen hade samma tanke.
Jag började i en helt ny skola i en stad där jag inte kände någon, jag var lantistjejen som efter 16 år fortfarande inte visste vad foundation, kajal och puder var till för. Jag satt där i gympasalen P1 Polhemsskolan med min körtelfeber(som jag inte visste om vid det tillfället) och var till hundra procent säker på att jag skulle bli den som satt i ett hörn ensam utan någonting att säga i tre år. På bussen hem var jag tårögd, samtidigt som jag fick samtal från en läkare som sa att jag hade kötelfeber och sa att jag borde vara sängliggandes i några dagar, eftersom viruset spridit sig till lungor, njurar och lever. Kommer fortfarande ihåg hur förvånad han lät när jag berättade att jag redan klarat av en skoldag utan större problem. Vilket som, det hör inte hit.

Jag gav klassen en till chans, och en chans till, och en chans till. Största delen till alla chanser var att slippa Högbergsskolan i Tierp faktiskt om jag ska vara ärlig. Alla dessa chanser, gjorde att jag nu tre år senare sitter och gråter över att vi förmodligen aldrig kommer ses i samlad trupp igen. Ni har gjort så mycket för mig, mer än ni anar, och jag hoppas att det kommer ta mindre än 5-10 år innan vi ses igen. (även om jag som bekant aldrig är den som är bra på att anordna saker, vilket bör noteras)

Det finns människor från klassen som satt djupa spår hos mig, som jag alltid kommer att minnas. Anna, Emma, Tässan och Martina är de första jag kommer att tänka på. Jag vågar säga att ni är några av de som gjort att jag har ändrat mycket på mig, till det positiva. Jag har lärt mig mycket av er på olika sätt, från att respektera, till att släppa loss, till att bry mig om, till att försöka göra mig hörd. Och jag vet att ni har lärt er minst lika mycket från klassen, oavsett vilka det är som ni alltid kommer att minnas.

Det var egentligen bara en liten sak jag ville säga, men insåg att det inte skulle vara tillräckligt. Vilket som tror jag att ni förstår vad jag menar.
HVT3A – Tack för allt.

Detta kommer jag garanterat minnas som en av de bästa dagarna av mitt liv.
Och det tacke vare er.