Ojojoj! Det står stilla i min lilla bloggvärld numera, vilket ni kanske kan förstå nu när jag har lilla Roysi på besök. Tänkte berätta hur min torsdag såg ut, ingen rolig dag som jag planerade fatiskt!
Strax efter jag skrev mitt senaste blogginlägg begav jag mig till Tierp tillsammans med mina föräldrar för att sedan hoppa på Upptåget till Arlanda. Allt gick smidigt och fint, jag var så gott som ensam på tåget tillsamamns med en annan kvinna. Duktig flicka som jag är satt jag och läste igenom de projektrapporter jag ska vara med och opponera på efter sportlovet och skrev ner små kommentarer. Plötsligt strax efter vi lämnat Storvreta, inte långt från Uppsala, stannar tåget och vi får reda på att det skett en olycka vid Uppsalas tågstation och att vårat tåg inte kommer gå längre än till Storvreta. Tåget fick alltså backa och därefter fick jag och den andra kvinnan gå av tåget. Som tur var visste hon vart det fanns en busshållsplats och vi tog sällskap dit. Hon själv skulle iväg till Arlanda för att jobba men insåg snabbt att det skulle ta för lång tid för henne att ta sig dit så hon ringde efter sin man som hämtade henne.
Jag stog alltså alldeles själv i Storvreta och visste inte vart jag skulle ta vägen, jag har ju aldrig varit där tidigare. När jag väntat på bussen fem minuter längre än väntat fick jag för mig att bussen inte alls skulle gå förbi där, så i ren panik ringde jag till mamma och storgrät. Hon som inte kan ta sig någonstans på grund av min sängliggande pappa försökte lugna ner mig medans pappa ringde och ringde till Upplysningen där man skall få information om UL:s trafik. för det första: KVINNAN DOM PRATAT MED HADE INTE FÅTT INFORMATION OM OLYCKAN. För det andra försökte hon virra bort mig totalt och få mig till Knivsta. Jag som redan fått råd av den snälla kvinnan från tåget sa att jag inte skulle göra som kvinnan på Upplysningen sa, och att jag hellre åkte taxi än att krångla runt sådär.
Tillslut kom min buss i alla fall, jag med tårar på kinden frågade busschaffören om det var okej att jag kunde åka mitt busskort som inte gällde där så jag inte kunde åka med tåget. Han nickade och jag satte mig längst fram varav jag märkte att jag inte var den enda som blivit ”strandsatt” från tågrälsen. Ett tåg som var påväg mot Stockholm fyllt med passagerare hade även det blivit strandsatt och en av dessa passagerare hade lyckats ta sig till denna buss. Jag lycklades kontakta Roy och berätta att jag skulle bli ganska sen och att våran resa hem inte skulle bli så bekväm som vi hoppats på. Därefter satt jag bara och försökte få bort paniken som skakade i benen på mig, och samtidigt försöka formulera en mening så att jag på lugnast sätt kunde fråga busschaffören vart flygbussen från Uppsala tågstation avgår ifrån. Som tur var behövde inte min torra mun hosta ut meningen då jag såg bussen när vi svängde in mot stationen.
Jag staplade mig upp på bussen och frågade om mitt ungdomskort gällde på flygbussen, samtidigt som jag var beredd att betala några hundralappar, och till min förvåning svarade den till utseendet elaka busschaffören med mjuk röst att det var självklart. Jag förklarade vart jag kom ifrån och att jag inte hade någon aning om hur jag skulle lyckas ta mig tillbaka till Tierp, än en gång med gråten i halsen när jag kände hur paniken kröp i ryggraden på mig.
Tillsammans med busschaffören funderade vi ut hur lång tid det skulle ta för mig att hitta Roy, hur lång tid det skulle ta att ta sig till busshållsplatsen och när vi skulle vara i Uppsala för att sedan hoppa på en buss till Tierp där mamma och pappa skulle vänta på oss. Jag skulle till och med få åka med samma busschafför tillbaka till Uppsala! Jag har nog aldrig känt sådan lättnad som när jag träffade denna snälle karl!
När jag väl hittat Roy på Arlanda och tagit oss till busshållsplatsen tog det inte lång tid innan busschaffören hade vänt och hämtade upp oss och alla andra som skulle till Uppsala. När vi väl kommit till ändhållplatsen frågade han till och med om vi inte ville stanna i bussen och vänta ett tag tills han skulle åka iväg så att vi slapp stå ute i kylan och vänta, hur snällt är inte det?
Så där satt vi, han pratade om allt från vatten till självmord vidare till att han måste lära sig att köra ”grönare” med bussen efter 20 år. Det var underhållande på samma gång som jag tyckte synd om min pojk som inte ens förstod hälften av en tredjedel av vad vi sa. I alla fall, tillslut lyckades vi ta oss hem till lilla trygga Skärplinge där inga jobbiga tågstationer finns. Dagen efter stannade jag ganska så självklart hemma från praktiken då jag inte skulle ha klarat av en arbetsdag efter dryga två timmars sömn.
Det var min torsdag det! hur var eran?
Förresten! minns ni tävligen som Anna hade, som jag i min tur länkade till er? Det visade sig att JAG av alla männisor i världen vann, jag som aldrig brukar vinna. Haha, man kan verkligen säga att man har tur ibland. Kolla upp tävlingen hon lagt upp nu, det handlar om sexleksaker denna gången! (Jag vågar inte delta, någon som vill göra det åt mig istället kanske?)
Men nu ska jag sluta, den som orkat läsa igenom allt detta borde få ett pris, Malin-priset?
Puss.
Idag ska vi gratulera lilla Cordelia, ett år på dagen prick! Jag minns lilla jul 2007 när alla kusiner på pappas sida träffades hos farmor, när Anna satt där med stora magen och bara väntade på att lilla pyret skulle ploppa ut. Jag var så avundsjuk, hur underbart är det inte med barn? Skulle kunna göra väldans mycket för att kunna skaffa barn så fort som möjligt, dags att vinna på lotto kanske?